§ 4: Sveket mot minkarna (textad) from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Jag kan inte sätta ord på dom känslor som uppstår hos mig när jag ser och hör sånt här.

Jag har rent generellt svårt att förstå mig på folk - men när vissa då beter sig sjukt udda, och även folk omkring mig ifrågasätter deras idéer och värderingar, då är det ju så att man börjar undra.

Och det är fullt möjligt att jag är väldigt dömande.

Hur som helst, tidigare i somras hittade vi en hund som fanns i Göteborg, som skulle omplaceras. Lät tydligen jättebra från ägarens sida i början, och så ville hon att jag skulle ringa. Jag förklarade i ett mail att jag har telefonfobi - men skrev dessutom att jag skulle ta mig i kragen och ringa.

Tror ni att hon svarade när jag väl ringde? Inte ringde hon själv upp heller, eller skickade ett sms om att jag kunde ringa igen.

Trots det så hade vi sagt att vi skulle mötas halvvägs, då dom även har en dotter på några månader (som var anledningen till att hunden skulle omplaceras). Pang bom, vi gjorde upp dag, tid och plats. Kvällen innan fick jag ett mail om att dom ändrat sig - men att dom skulle höra av sig om det blev aktuellt igen.

Några veckor senare hade dom avlivat hunden.

Hur tänkte man där?