Mja, det har blivit ett ganska långt uppehåll med bloggen. Jag har jobbat, tränat Idelma, gått långpromenad med Agge och Shiiva (Andrea's vovvar), och sådär.

Idag var sista dagen på jobbet, då hon ännu inte förlängt avtalet. Pang bom, så var det med den bästa arbetaren på det jobbet - även om jag ibland bara kunde jobba 50%. Jämfört med dom andra, är jag ju uppenbarligen den enda som har jobbat, då resterande sitter i fikarummet hela dagarna och seriöst skriker.

Mongofolk.

Nu är jag sjuk, lär väl tappa rösten lagom till läkarbesöket imorgon (som inte har något med sjukdomen att göra). Det jag har att göra nu är väl att vänta på att få veta om jag ska få ha Agges bror på foder, och bara söka jobb och träna Idelma-plutt.

Funderar även på om jag ska byta blogg, till just blogg.se. Vi får se hur det går, om jag klarar kodning eller så.

Nej, nu blir Lupus själv förbannad. Snurrade runt på facebook, och gruppen 'Aspergaren' hade lagt upp en länk till en insändare till NWT (någon värmländsk tidning, aldrig hört talas om den tidigare).

Insändaren kom från en kvinna, som dels har en son med Aspergers Syndrom och även är lärare på högstadet och undervisar där elever med just Aspergers Syndrom.

Anledningen till att hon skriver, är att hon reagerat på en artikel som skrevs den 7/8, och nu vill hon säga ifrån - för man är inte våldsam på grund av sin Asperger-diagnos!

Insändaren finner ni HÄR.

Artikeln hon reagerat på fanns förstås inte länkad som 'källa' eller så. Crap-tidning.

Anyway, detektiv Lupus fann den utan större svårigheter.

Mamman i familjen har i 4 år kämpat för att sonen, på 17 år, ska hamna på ett boende där han kan få hjälp, då han bland annat dragit kniv mot sin bror. På grund av frustration (undra varifrån den kommer...).

Självklart hamnar han mellan stolarna, då kommunen inte 'kan avgöra vem som bär ansvaret'.

Uppenbarligen behöver han ju mer hjälp än vad nuvarande skola samt familj kan ge - då spelar det i min mening ingen roll vem som tar beslutet om att ge honom en plats på ett boende, bara någon gör det.

Det hela har avslagits 3 gånger.

Artikeln finner ni HÄR.

Åh, skadeglädjen är ju verkligen den enda sanna glädjen!

Mor hade lagat mat nu när vi kom hem från jobbet, och precis när jag skulle ut och hämta mat (vi är lata och tv-beroende, och äter därmed i vardagsrummet) så knackar det på dörren - och där stod min pojke.

Sekunderna efter hör man ett skrik från köket, och jag tänkte direkt att hon tagit för mycket saker att släpa på och tappat mat på golvet.

.... Den turen hade vi inte.

Det var mobilen hon tappat i vattenkannan!   

Min kommentar till det hela blev väl "men det är en Nokia, den håller!", och det bör den göra, men det återstår att se.

Yaman! Och den gick åt till, bortsett från morgonrundan med vovve i morse, att promenera med bror liten och vovvepuff. Promenad i 1 timme och 45 minuter lite drygt, sedan bar det av hem till mina bröder.

Fick se en massa bilder på Andreas (bror stors dejt, bror litens vän osv) nya vovve - Agostino. 1-årig Rottweilerhane, skitläcker!

Så nästa helg blir det troligtvis så att vi låter Ago och Idelma ses, och eventuellt så får vi äntligen någon att träna tillsammans med. Yay!

Hur många har vaknat av en hund som bufflat runt i sängen, och blivit överlycklig så fort man rört på sig?

Det var så jag vaknade. Försökte bestämt somna om, men hon la sig tätt intill och snodde täcket. Till slut fick jag nog och drog på mig linne och mjukisar, så gick jag en sväng med henne runt dagiset.

Helt dött, och så sjukt skönt! Äntligen kunde man slippa idiotiska hundägare, det sista man behöver när man ser ut som en zombie.

Summa sumarum; hunden snodde 2½ timme av min sovtid. Hade bestämt att jag skulle upp vid 10.  
Men hunden är skapligt nöjd i alla fall...

Bjuder på en lol-bild, som mycket väl skulle kunna vara jag i vintras.

§ 4: Sveket mot minkarna (textad) from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Jag kan inte sätta ord på dom känslor som uppstår hos mig när jag ser och hör sånt här.

Jag har rent generellt svårt att förstå mig på folk - men när vissa då beter sig sjukt udda, och även folk omkring mig ifrågasätter deras idéer och värderingar, då är det ju så att man börjar undra.

Och det är fullt möjligt att jag är väldigt dömande.

Hur som helst, tidigare i somras hittade vi en hund som fanns i Göteborg, som skulle omplaceras. Lät tydligen jättebra från ägarens sida i början, och så ville hon att jag skulle ringa. Jag förklarade i ett mail att jag har telefonfobi - men skrev dessutom att jag skulle ta mig i kragen och ringa.

Tror ni att hon svarade när jag väl ringde? Inte ringde hon själv upp heller, eller skickade ett sms om att jag kunde ringa igen.

Trots det så hade vi sagt att vi skulle mötas halvvägs, då dom även har en dotter på några månader (som var anledningen till att hunden skulle omplaceras). Pang bom, vi gjorde upp dag, tid och plats. Kvällen innan fick jag ett mail om att dom ändrat sig - men att dom skulle höra av sig om det blev aktuellt igen.

Några veckor senare hade dom avlivat hunden.

Hur tänkte man där?

Min älskling är superduktig! Han har, trots att han jobbat/praktiserat på en gård, så är han rädd för hästar. Så var vi iväg med hans far och skulle leta reda på ett skjul - intill en hästhage, troligtvis ridskolans hästar på sommarbete, eller möjligtvis privathästarna där.

Hur som helst, vi gick dit istället (efter mycket om och men!), där jag snart stod och gosade med en gigantisk valack.

Älskling stod 1 meter ifrån först, men kom snart intill mig vid staketet. Och efter cirka 5 minuter fick jag honom att klappa hästen! Woh!   

Jag insåg även hur mycket jag saknar att hålla på med hästarna, det var äckligt hur maffigt det kändes att bara vara nära och dra in doften.