Nej, nu blir Lupus själv förbannad. Snurrade runt på facebook, och gruppen 'Aspergaren' hade lagt upp en länk till en insändare till NWT (någon värmländsk tidning, aldrig hört talas om den tidigare).

Insändaren kom från en kvinna, som dels har en son med Aspergers Syndrom och även är lärare på högstadet och undervisar där elever med just Aspergers Syndrom.

Anledningen till att hon skriver, är att hon reagerat på en artikel som skrevs den 7/8, och nu vill hon säga ifrån - för man är inte våldsam på grund av sin Asperger-diagnos!

Insändaren finner ni HÄR.

Artikeln hon reagerat på fanns förstås inte länkad som 'källa' eller så. Crap-tidning.

Anyway, detektiv Lupus fann den utan större svårigheter.

Mamman i familjen har i 4 år kämpat för att sonen, på 17 år, ska hamna på ett boende där han kan få hjälp, då han bland annat dragit kniv mot sin bror. På grund av frustration (undra varifrån den kommer...).

Självklart hamnar han mellan stolarna, då kommunen inte 'kan avgöra vem som bär ansvaret'.

Uppenbarligen behöver han ju mer hjälp än vad nuvarande skola samt familj kan ge - då spelar det i min mening ingen roll vem som tar beslutet om att ge honom en plats på ett boende, bara någon gör det.

Det hela har avslagits 3 gånger.

Artikeln finner ni HÄR.

§ 4: Sveket mot minkarna (textad) from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Jag kan inte sätta ord på dom känslor som uppstår hos mig när jag ser och hör sånt här.

Jag har rent generellt svårt att förstå mig på folk - men när vissa då beter sig sjukt udda, och även folk omkring mig ifrågasätter deras idéer och värderingar, då är det ju så att man börjar undra.

Och det är fullt möjligt att jag är väldigt dömande.

Hur som helst, tidigare i somras hittade vi en hund som fanns i Göteborg, som skulle omplaceras. Lät tydligen jättebra från ägarens sida i början, och så ville hon att jag skulle ringa. Jag förklarade i ett mail att jag har telefonfobi - men skrev dessutom att jag skulle ta mig i kragen och ringa.

Tror ni att hon svarade när jag väl ringde? Inte ringde hon själv upp heller, eller skickade ett sms om att jag kunde ringa igen.

Trots det så hade vi sagt att vi skulle mötas halvvägs, då dom även har en dotter på några månader (som var anledningen till att hunden skulle omplaceras). Pang bom, vi gjorde upp dag, tid och plats. Kvällen innan fick jag ett mail om att dom ändrat sig - men att dom skulle höra av sig om det blev aktuellt igen.

Några veckor senare hade dom avlivat hunden.

Hur tänkte man där?