Woh! Äntligen kanske det blir som det ska nu, efter mycket om och men med kontaktpersonsgrejen.
Igår träffade jag den nya, och vi klickade riktigt bra redan från början. Jag är hennes första kontaktpersonsjobb, hon bor inte ens 10 minuters promenad från mig, och har även hon hund. Awesome! I like it.

Så imorgon eftermiddag bär det av ut med hundarna en sväng, får se hur Idelma klarar det.

Juste, det har jag ju inte skrivit ut än, pga min dator.

I fredags blev Idelma attackerad av en lösgående golden retriever, och ägaren vägrar ta på sig ansvaret och skyller istället på att Idelma var aggressiv.
Jag, dom som känner Idelma och andra hundkunniga ser att Idelma backar undan bråk, och är sjukt osäker på hundar. Detta har vi jobbat med sedan vi tog över henne för 4½ år sedan, nu är det bara att börja om från 0 igen. Jävligt kul... Fy satan vad jag hatar hundägare som inte har koll!

Yep, nu är det här igen. Trycker på, stressar, river sönder. Tankar som förstör mer än dom helar, får mig att vara rädd för att jag fortfarande sitter kvar där. Platsen där jag mådde sämst på länge, men nu blir allt värre.

Jag hatar det här, jag gillar inte den här känslan alls. Jag vill kunna vara den jag var för bara ett halvår sedan, då jag faktiskt slapp kaoset trots att jag var utan mediciner.

Fan.

Dags för 'summa summarum', kanske.

Det blev inte som vi tänkt oss. Det slutade med att jag packade ihop mitt på söndag eftermiddag, tog hunden och drog. Satt och frös i 5 timmar innan dom kom från Stockholm och hämtade mig.

Återigen säger tankarna att det är mitt fel, även om folk omkring försöker påminna mig om att det inte är det. Liknande tankar som efter Svinet, liknande tankar som efter allt annat jävligt.

Kanske ska man dra sig från jordelivet ändå?